DEBATT & ESSÄER

Guld i strupen?

Rötter och relationer till svenska språket

Red: Frank Michael Kirsch, Per-Åke Lindblom, Arne Rubensson

Språkförsvaret, 2014

Språkgränsfolket är ett ord som Kenneth Myntti lanserar i en antologi från rikssvenska Språkförsvaret. Det är en term för dem som lever med ett ben i båda de finländska nationalspråken och kulturerna, i form av olikspråkiga föräldrar. Myntti själv är en del av språkgränsfolket.

Men vi lever förstås alla i en språklig gränszon, även när vi kan anses kulturellt enspråkiga. Avståndet från Vörå till grannsocknen Ylihärmä är längre än om du som Vöråbo ställer kosan till Närpes eller Karleby. Myntti talar bland annat om en durton på svenskt håll kontra en mollton på finskt håll och tar steget vidare till den politiska nivån. Han landar i en SFP-kritisk analys och talar om den olidliga lätthet och lömska lockelse som den institutionella tvåspråkigheten utgör, en utveckling som bedrar och förgör.

Men är det inte bra att kunna två eller flera språk? Jodå, svarar Kenneth Myntti, på det individuella planet är bra att lära sig hur många språk som helst. På det institutionella planet är situationen en annan.

Mer än så ska jag inte orda om detta. Läs boken ”Guld i strupen” – Rötter och relationer till svenska språket”. Kenneth Mynttis bidrag är tankeväckande och triggar hjärnkontoret till fortsatt utforskning.

Språkförsvarets bok är ett av få exempel på rikssvensk debatt där man inte låtsas som om inte Svenskfinland fanns. De finlandssvenska bidragen är fem av tjugo. Men det är klart, i rikssvenska sammanhang är man sällan konsekvent i detta sammanhang. Se här ett avsnitt i baksidestexten:

”Röster från Danmark, Finland, Norge, Skottland, Tyskland och Åland hörs: Hur var det att upptäcka svenska språket?”

Det är pinsamt sagt av utgivarna. Skulle finlandssvenska och åländska skribenter plötsligt ha upptäckt att de har ett modersmål?

Nå, vi glömmer det. Skribenterna från Danmark, Norge, Skottland och Tyskland kan förstås betraktas som upptäcktsresande i svenskan. Och de skriver inspirerat om sina resor.

”Guld i strupen?” är inte bara en läsvärd bok i allmänhet, den är en spännande, informativ och underhållande antologi. Jag upptäcker inte mitt modersmål, men jag får hjälp att avtäcka språkvanor och språkliga sammanhang.

Jag erinrar mig när jag för länge sedan var inblandad i heta diskussioner om språket i rockmusiken. Engagemanget är inte längre som i ungdomen, och jag ler en smula åt mina debattinlägg, men författaren och musikern Arne Rubensson får mig att tänka till när han berättar om en av de stora i svensk blues, Peps Persson. Han sjöng på engelska, kallade sig Linkin’ Lousiana Peps och spelade in i Chicago. När han kom hem insåg han att han prålat med lånta fjädrar och härmat ett uttryck som inte var hämtat ur hans egna erfarenheter. Han bytte till skånska och ”nu kunde hans musikalitet blomma ut”.

Norrmannen Finn-Erik Vinje skriver ”Fra lillebrors synspunkt” och pekar bland annat på det absurda (brukar jag också tycka) i att svensk tv textar norska och norsk tv svenska. Australiensaren John Alexander berättar om sina erfarenheter av världens artigaste språk och analyserar bland annat tvättstugeraseriet (de arga lapparnas värld). Raoul Granqvist skriver om språklig kannibalism med utgångspunkt i Tornedalen och Österbotten.

Leif Höckerstedt älskar sin finlandssvenska men är glad över att han läste rikssvenska veckotidningar, vilket lärde honom att ”tänka svenskt”. Svenskösterbottningen känner igen sig. Här var vi också tidigt konsumenter av svensk radio och tv. I Vörå kallade vi veckotidningarna för Svärjistidningona.

Boken innehåller mycket mer än detta. Den är stimulerande och ögonöppnande också för en läsare som hela sitt liv sysslat med att avtäcka sitt modersmål.

Bertel Nygård

(Recensionen publicerades den 1/3 2015 i Vasabladet och här med recensentens tillstånd)